Det är märkligt hur jag genast börjar längta ut i skogen så fort jag hamnar i en situation där jag är förhindrad att ta mig ut. Dagar då jag har alla möjligheter att ta mig ut känns det inte lika angeläget på något vis. Jag undrar om det är brist på självdisciplin, lathet eller bara en primal frihetslängtan? Det märkliga är att tillsammans med denna längtan så kommer inspirationen. Jag kläcker bildidé efter bildidé och uppslagen till projekt avlöser varandra. En del antecknas för senare bruk medans andra helt enkelt släpps till glömskan. Hösten är här och det finns en ofantlig mängd bilder som bara väntar på att bli gjorda. Det gäller bara att ta kameran med och ta sig ut. Om det så bara blir fem minuter utanför den egna lägenheten så är det värt det. Man får alltid med sig någonting hem. Det kanske inte blir en bild utan bara en tanke, en erfarenhet eller ett annorlunda möte. Så, nu tar jag kameran och går ut!