Med alla skarpa underbara höstfärger i skogen så kände jag att det passade bra med ett svartvitt porträtt av en uppskrämd ekorre. (Fråga mig inte om logiken i föregående mening bara.)
Sedan jag lokaliserade den tretåiga hackspetten som jag postat bilder på tidigare har jag gjort upprepade försök att finna på den igen under lite bättre förutsättningar. Jag tänker inte ge mig förrens jag har den där perfekta bilden på en tretåig hackspett! Tyvärr har jag ännu inte lyckats. När ens planerade motiv inte dyker upp blir det ofta istället en del experimenterande med kamera och ad hoc motiv. Eftersom det är höst så fyllde jag minneskortet med en massa blasé bilder på färgglada löv och liknande. Det var väldigt få flygfän som hade lust att visa sig så man tar vad man får så att säga. Inte för att det blev dåliga bilder men dom känns verkligen inte speciella på något vis. Tack vare den gamla älghunden Isa, som numera endast tycker det är värt att jaga ekorrar, så fick jag detta lite annorlunda (för mig) porträtt av en stackars ekorre som inte gjort något värre än råkat lämna ett fint spår efter sig. Isa roade sig kungligt med att spåra och ge ståndskall på den stackars ekorren som flytt upp i en gran och skrämt krypit ihop på en gren. Jag kände mig nödgad att ta några bilder när Isa nu hade utfört en sådan bedrift. Efter hemkomst och lite trixande (beskar och konverterade till gråskala) så tyckte jag ändå att den här bilden hade något. Om inte annat så kanske bara för att det är ett ovanligt foto för min del.