En bild jag tog för ett tag sedan. Det är något vädligt kraftfullt över bilder med ögon. Vem kan exempelvis undgå att gripas av Steve McCurrys bild på den afganska flickan som prydde National Geographics omslag i juni 1985? Det är förmodligen en av världens mest kända bilder. Tro nu inte att jag försöker jämföra mig med en sådan fantastisk fotograf!
There is a rhythm to hiking, as there is in walking. And once you find the cadence — after a day or two — your mind empties. All your social obligations related to work and friends and life are muted. They aren’t gone: they just no longer require your direct attention. There is a shocking beauty to this silence. It’s as if every day of our lives is filled with a white noise. And suddenly, in the presence of these unbelievable peaks, the noise is gone.
When you feel compelled to create, allow your creativity to express it itself. Do so without judging it.
Don’t trade in your dreams for security. Take the risk, and follow your passion.
Don’t compare yourself to others; it won’t make your work any better.
When in doubt, connect with your initial interest and passion for your project.
Med alla skarpa underbara höstfärger i skogen så kände jag att det passade bra med ett svartvitt porträtt av en uppskrämd ekorre. (Fråga mig inte om logiken i föregående mening bara.)
Sedan jag lokaliserade den tretåiga hackspetten som jag postat bilder på tidigare har jag gjort upprepade försök att finna på den igen under lite bättre förutsättningar. Jag tänker inte ge mig förrens jag har den där perfekta bilden på en tretåig hackspett! Tyvärr har jag ännu inte lyckats. När ens planerade motiv inte dyker upp blir det ofta istället en del experimenterande med kamera och ad hoc motiv. Eftersom det är höst så fyllde jag minneskortet med en massa blasé bilder på färgglada löv och liknande. Det var väldigt få flygfän som hade lust att visa sig så man tar vad man får så att säga. Inte för att det blev dåliga bilder men dom känns verkligen inte speciella på något vis. Tack vare den gamla älghunden Isa, som numera endast tycker det är värt att jaga ekorrar, så fick jag detta lite annorlunda (för mig) porträtt av en stackars ekorre som inte gjort något värre än råkat lämna ett fint spår efter sig. Isa roade sig kungligt med att spåra och ge ståndskall på den stackars ekorren som flytt upp i en gran och skrämt krypit ihop på en gren. Jag kände mig nödgad att ta några bilder när Isa nu hade utfört en sådan bedrift. Efter hemkomst och lite trixande (beskar och konverterade till gråskala) så tyckte jag ändå att den här bilden hade något. Om inte annat så kanske bara för att det är ett ovanligt foto för min del.
