En oerhört vacker och inspirerande text med tillhörande magnifika foton från Annapurna Sanctuary, 4200 meter över havet i Himalaya på den nepalesiska sidan:

There is a rhythm to hiking, as there is in walking. And once you find the cadence — after a day or two — your mind empties. All your social obligations related to work and friends and life are muted. They aren’t gone: they just no longer require your direct attention. There is a shocking beauty to this silence. It’s as if every day of our lives is filled with a white noise. And suddenly, in the presence of these unbelievable peaks, the noise is gone.

Vi är många som drömmer om en friare livsstil och en mer utmanande vardag. Här följer två artiklar om två olika moderna nomader med det gemensamt att de vågar följa sin passion.

Den första artikeln är om Steven K. Roberts: The Original Tech Nomad. Jag finner Steven och hans projekt extremt inspirerande.

Den andra artikeln,  Adventures of a photo nomad, handlar om Charlie Grosso. Jag tycker om hennes slutord:

When you feel compelled to create, allow your creativity to express it itself. Do so without judging it.
Don’t trade in your dreams for security.  Take the risk, and follow your passion.
Don’t compare yourself to others; it won’t make your work any better.
When in doubt, connect with your initial interest and passion for your project.

Med alla skarpa underbara höstfärger i skogen så kände jag att det passade bra med ett svartvitt porträtt av en uppskrämd ekorre. (Fråga mig inte om logiken i föregående mening bara.)

Sedan jag lokaliserade den tretåiga hackspetten som jag postat bilder på tidigare har jag gjort upprepade försök att finna på den igen under lite bättre förutsättningar. Jag tänker inte ge mig förrens jag har den där perfekta bilden på en tretåig hackspett! Tyvärr har jag ännu inte lyckats.

När ens planerade motiv inte dyker upp blir det ofta istället en del experimenterande med kamera och ad hoc motiv. Eftersom det är höst så fyllde jag minneskortet med en massa blasé bilder på färgglada löv och liknande. Det var väldigt få flygfän som hade lust att visa sig så man tar vad man får så att säga. Inte för att det blev dåliga bilder men dom känns verkligen inte speciella på något vis.

Tack vare den gamla älghunden Isa, som numera endast tycker det är värt att jaga ekorrar, så fick jag detta lite annorlunda (för mig) porträtt av en stackars ekorre som inte gjort något värre än råkat lämna ett fint spår efter sig. Isa roade sig kungligt med att spåra och ge ståndskall på den stackars ekorren som flytt upp i en gran och skrämt krypit ihop på en gren.

Jag kände mig nödgad att ta några bilder när Isa nu hade utfört en sådan bedrift. Efter hemkomst och lite trixande (beskar och konverterade till gråskala) så tyckte jag ändå att den här bilden hade något. Om inte annat så kanske bara för att det är ett ovanligt foto för min del.

Det är märkligt hur jag genast börjar längta ut i skogen så fort jag hamnar i en situation där jag är förhindrad att ta mig ut.  Dagar då jag har alla möjligheter att ta mig ut känns det inte lika angeläget på något vis.

Jag undrar om det är brist på självdisciplin, lathet eller bara en primal frihetslängtan? Det märkliga är att tillsammans med denna längtan så kommer inspirationen. Jag kläcker bildidé efter bildidé och uppslagen till projekt avlöser varandra. En del antecknas för senare bruk medans andra helt enkelt släpps till glömskan.

Hösten är här och det finns en ofantlig mängd bilder som bara väntar på att bli gjorda. Det gäller bara att ta kameran med och ta sig ut. Om det så bara blir fem minuter utanför den egna lägenheten så är det värt det. Man får alltid med sig någonting hem. Det kanske inte blir en bild utan bara en tanke, en erfarenhet eller ett annorlunda möte.

Så, nu tar jag kameran och går ut!

Jag känner mig bedrövad och oerhört besviken av Terje Hellesøs manipulerade bilder.

Varför påstå att manipulerade bilder är autentiska? En bra bild är bra oavsett om den är manipulerad eller inte men som fotograf och bildskapare måste man vara öppen med det.

Läs mer på DN och fotosidan.se:
 * http://www.dn.se/kultur-noje/kand-naturfotograf-medger-fejk
 * http://www.fotosidan.se/cldoc/terje-helles-erkanner-omfattande-bildfusk.htm

Hösten närmar sig och med den en explosion av färger i skog och mark. Ännu dröjer sig sommaren kvar men det är med en dov grönska som på många håll går i bruna toner.

I väntan på höstskruden tog jag en cykeltur med smålandsstövaren Obbe som lyckligt sträckte ut i långa språng efter skogsbilvägarna. Trots rejäla distanser mellan fototillfällena var han inte riktigt nöjd med uppehållen och demonstrerade det med önskvärd tydlighet.

Vi passerade Karl-Tövåsens fäbod där säsongen i stort sett är över men ännu en stund finns folk och fä kvar. Fåren var inte alls särskilt glad åt att se oss och flydde snabbt från vägen då vi närmade oss.

Obbe visade de inhägnade kalvarna stor uppmärksamhet och dom var lika nyfikna och kom fram för att hälsa. Tyvärr avstod jag från att fota det hela. Man ångrar alltid dom bilder man inte tar… De frigående korna såg vi tyvärr inte till denna gång.

Lite senare fick jag se en älgtjur i skogskanten på ett hygge, kanske 70-80 meter från vägen. Jag hann dock inte mer än fumla efter kameran i ryggsäcken förens skogens konung bestämde sig för att inte ställa upp som modell och begav sig in i skogen.

Strax efter detta skrämde vi även upp en ormvråk som satt på en gren intill vägen. Vi kom med god fart nerför en backe och det fanns inte ens utrymme för tanken på att få vråken på bild.

Jag hade tänkt vara ute hela eftermiddagen för att utforska diverse stigar och traktorvägar men mörka moln och åska gjorde att det bara blev en dryg timme och knappa en och en halv mil. Regnet som nu öser ner utanför mitt fönster bekräftar att det var rätt beslut att ta.

Så kom det då; Vårens, eller vågar jag säga sommarens, första
störtregn. Så förlösande efter veckor av sol några dagar av klibbig
åsksvepning.

Nu har trycket släppt och dovheten är borta. Luften är frisk, lite
kylig, och genom den öppna dörren strömmar ljudet av miljoner
vattendroppar som piskar gräsmattor och tak.

Regnet tilltar och jag får en bild i mitt inre hur naturen kämpat
veckor med att återfödas och nu tacksamt tar igen sig med en lång och
välförtjänt dusch.

Vad är väl mer befriande och ljuvligt än vattnets vederkvickelse efter
hårt men väl utfört arbete?

Välkommen, sommarens första, regn. Av hela mitt hjärta: Välkommen!