Porträtt av en ekorre

Med alla skarpa underbara höstfärger i skogen så kände jag att det passade bra med ett svartvitt porträtt av en uppskrämd ekorre. (Fråga mig inte om logiken i föregående mening bara.)

Sedan jag lokaliserade den tretåiga hackspetten som jag postat bilder på tidigare har jag gjort upprepade försök att finna på den igen under lite bättre förutsättningar. Jag tänker inte ge mig förrens jag har den där perfekta bilden på en tretåig hackspett! Tyvärr har jag ännu inte lyckats.

När ens planerade motiv inte dyker upp blir det ofta istället en del experimenterande med kamera och ad hoc motiv. Eftersom det är höst så fyllde jag minneskortet med en massa blasé bilder på färgglada löv och liknande. Det var väldigt få flygfän som hade lust att visa sig så man tar vad man får så att säga. Inte för att det blev dåliga bilder men dom känns verkligen inte speciella på något vis.

Tack vare den gamla älghunden Isa, som numera endast tycker det är värt att jaga ekorrar, så fick jag detta lite annorlunda (för mig) porträtt av en stackars ekorre som inte gjort något värre än råkat lämna ett fint spår efter sig. Isa roade sig kungligt med att spåra och ge ståndskall på den stackars ekorren som flytt upp i en gran och skrämt krypit ihop på en gren.

Jag kände mig nödgad att ta några bilder när Isa nu hade utfört en sådan bedrift. Efter hemkomst och lite trixande (beskar och konverterade till gråskala) så tyckte jag ändå att den här bilden hade något. Om inte annat så kanske bara för att det är ett ovanligt foto för min del.

Tretåig hackspett (Picoides tridactylus)

Fångade en tretåig hackspett med kameran härom dagen. Den tycktes helt ostörd av min och mitt sällskaps, hunden Isa, närvaro och rörde sig ofta lågt nere vid marken. Som närmast var avståndet bara 7-8 meter.

Hackspetten arbetade på ett gäng granar som stod i en ganska brant sluttning och genom att klättra upp en bit kom jag i huvudhöjd med den vid flera tillfällen. Tyvärr var ljuset inte det bästa med ett tjockt molntäcke och ganska mörk granskog så samtliga bilder är tagna med iso 6400. Alla tre bilder är också beskurna med en smula förhöjd kontrast.

Konsten att komma ut

Det är märkligt hur jag genast börjar längta ut i skogen så fort jag hamnar i en situation där jag är förhindrad att ta mig ut.  Dagar då jag har alla möjligheter att ta mig ut känns det inte lika angeläget på något vis.

Jag undrar om det är brist på självdisciplin, lathet eller bara en primal frihetslängtan? Det märkliga är att tillsammans med denna längtan så kommer inspirationen. Jag kläcker bildidé efter bildidé och uppslagen till projekt avlöser varandra. En del antecknas för senare bruk medans andra helt enkelt släpps till glömskan.

Hösten är här och det finns en ofantlig mängd bilder som bara väntar på att bli gjorda. Det gäller bara att ta kameran med och ta sig ut. Om det så bara blir fem minuter utanför den egna lägenheten så är det värt det. Man får alltid med sig någonting hem. Det kanske inte blir en bild utan bara en tanke, en erfarenhet eller ett annorlunda möte.

Så, nu tar jag kameran och går ut!

24 - 25 augusti

Några bilder tagna den 24 och 25 augusti i år. Korrigerat kontrasten på samtliga samt laborerat rejält med färgnivåer på ormbunksbladet och stigen in i skogen.

Saknade mitt makroobjektiv när jag stötte på den stora spindeln med sitt perfekt vävda nät vackert uppspänt mellan två ormbunkar. Blev ändå en ok bild med mitt EF100-400.

Bilden på alla vattendroppar är från ett annat spindelnät. I varje vattendroppe återspeglas fotografen som en mörk siluett, närvarande men knappt märkbar. Jag gillar känslan av ordnat kaos i den bilden.

Stor besvikelse

Jag känner mig bedrövad och oerhört besviken av Terje Hellesøs manipulerade bilder.

Varför påstå att manipulerade bilder är autentiska? En bra bild är bra oavsett om den är manipulerad eller inte men som fotograf och bildskapare måste man vara öppen med det.

Läs mer på DN och fotosidan.se:
 * http://www.dn.se/kultur-noje/kand-naturfotograf-medger-fejk
 * http://www.fotosidan.se/cldoc/terje-helles-erkanner-omfattande-bildfusk.htm

Den nyfikna haren

På väg hem i skymningen fick jag syn på en skogshare som korsade vägen ca 40 meter framför mig. Jag stannade och lät bilen gå på tomgång men hade ingen förhoppning om att få några bilder eftersom det var dåligt med ljus och haren redan var i skogskanten.
Till min förvåning går den tillbaka upp på vägen och börjar spring mot mig. Den stannar ett par gånger men fortsätter hela vägen fram och sen förbi mig där jag sitter för att till sist försvinna över krönet bakom mig.

Bilderna jag fick var inga höjdare men jag kunde inte motstå att posta historien inklusive bildbevis ändå. Kameran var manuellt inställd med bländare 5.6, slutartid 400 och ISO 3200. Lättade upp exponeringen i Lightroom.

Lingon och ljung

Hösten närmar sig och med den en explosion av färger i skog och mark. Ännu dröjer sig sommaren kvar men det är med en dov grönska som på många håll går i bruna toner.

I väntan på höstskruden tog jag en cykeltur med smålandsstövaren Obbe som lyckligt sträckte ut i långa språng efter skogsbilvägarna. Trots rejäla distanser mellan fototillfällena var han inte riktigt nöjd med uppehållen och demonstrerade det med önskvärd tydlighet.

Vi passerade Karl-Tövåsens fäbod där säsongen i stort sett är över men ännu en stund finns folk och fä kvar. Fåren var inte alls särskilt glad åt att se oss och flydde snabbt från vägen då vi närmade oss.

Obbe visade de inhägnade kalvarna stor uppmärksamhet och dom var lika nyfikna och kom fram för att hälsa. Tyvärr avstod jag från att fota det hela. Man ångrar alltid dom bilder man inte tar… De frigående korna såg vi tyvärr inte till denna gång.

Lite senare fick jag se en älgtjur i skogskanten på ett hygge, kanske 70-80 meter från vägen. Jag hann dock inte mer än fumla efter kameran i ryggsäcken förens skogens konung bestämde sig för att inte ställa upp som modell och begav sig in i skogen.

Strax efter detta skrämde vi även upp en ormvråk som satt på en gren intill vägen. Vi kom med god fart nerför en backe och det fanns inte ens utrymme för tanken på att få vråken på bild.

Jag hade tänkt vara ute hela eftermiddagen för att utforska diverse stigar och traktorvägar men mörka moln och åska gjorde att det bara blev en dryg timme och knappa en och en halv mil. Regnet som nu öser ner utanför mitt fönster bekräftar att det var rätt beslut att ta.